Sommaren är här
Äntligen!
Lämnar mina obefintliga läsare med ett musiktips:
Jamie T - Sticks 'n' stones
Veckan började helt fantastiskt, åkte ut till Norrtälje med A och hundarna, ja just det jag har en egen hund nu också. Vi åkte cross på fyllan i skogen, brände mig ordentligt på avgasröret men det gör inte så mycket, det roliga övervägde det dåliga. Vi åkte även flakmoppe, jag med 2 hundar på flaket och A som körde. Helt fantastiskt roligt, hundarna älskade det.
Hängde även runt i "centrum" där vi träffade på diverse roliga karaktärer, tror aldrig jag behövt förklara mitt och A's förhållande så många gånger. MEn jag trivs som vi har det nu. Vänner, med förmåner. Vi blir så mycket bättre på sommaren, då njuter vi verkligen av varandras sällskap och hittar på skojjigheter. Jag vet att han tycker likadant också. Vilket är skönt, för annars vet man ju adrig riktigt med A.
Ordnade till mig en date med en kille imorrn också, ska bli intressant, jag misstänker att A blir lite svartsjuk när han inser att killar faktiskt finner mig attraktiv och rolig eftersom han inte tänker på mig riktigt på det sättet, men han ser å andra sidan inga tjejer på det sättet riktigt tror jag. Alltså nu menar jag inte att han inte tycker att jag ser bra ut och är rolig för det gör han väl, men han ser ju mig som en vän och inte på det sättet som killarna där visade tydligt.
Det fick honom att tänka till lite tror jag, för ju fler folk som frågade om våran relation ju mer fick han det att låta som vi var ett par och var närmre mig.
Jag ska vara ärlig och säga att jag gillar när han blir sån, man känner sig mer uppskattad, och det är inte alltid han visar det även om jag vet att han gör det.
Fan vad jag älskar sommaren! Då trivs jag som bäst, och då är jag och A som grymmast. På vintern bråkar vi jämt så är en frisk fläkt nu efter den här långa jävla vintern.
Snart kommer han hem med bärs, så ska vi äta lasagne. Lär bli smaskigt.
Ska försöka röja upp lite mer innan han kommer.
Lämnar mina obefintliga läsare med ett musiktips:
Jamie T - Sticks 'n' stones
Heippa!
Ny dag, samma visa.
Ja dagen började bra iaf. Tog en långpromenad med hunden och njöt av det fina vädret. Skulle sen egentligen tagit en promenad med en kompis men ställde in det då mitt ex/sambo (som jag tidigare nämnt, vi kan kalla honom A) tyckte att jag skulle ta tåget in mot stan och åka cross med honom. Jag fick för mig att han inte ville att jag skulle komma men efter övertalning så åkte jag in. Varför inte liksom. Det blev ingen crossåkning, det blev att åka runt i en full bil med hund och allt hela dagen istället för att de skulle handla träningsgrejer bland annat. självklart hade han druckit upp all min öl osv. En fick jag. Bara det kan ju få en att vilja ta livet av sig, vad ska man med en till? Diverse timmar senare och runtåkning så får jag veta att det är dags för mig att åka hem med hunden och utan A då han ska vidare.
Inte nog med det, så är tydligen inte sånt jag vill eller behöver hjälp med lika viktigt.
väl hemma nu så är väl det rätt skönt iofs då jag frös en del eftersom jag är överoptimistisk och tog på mig vårjackan.
Men proppjäveln har ju gått och har nu inge lyse i taket, det får bli ett projekt för morgondagen, för ger jag mig på det idag lär jag ramla och bryta nacken. Verkligen inte min dag.
Allt jag vill ha är en stor fet gås eller diverse piller och en BIB-rödvin eller öl. Det skulle bli så mycket bättre. Men med min tur kommer han väl hem utan öl och toktjackad. Eller så säger han att han ska hem i flera timmar så jag håller mig vaken för att sen inte göra det.
Ain't life grand!
Inte nog med det, så är tydligen inte sånt jag vill eller behöver hjälp med lika viktigt.
väl hemma nu så är väl det rätt skönt iofs då jag frös en del eftersom jag är överoptimistisk och tog på mig vårjackan.
Men proppjäveln har ju gått och har nu inge lyse i taket, det får bli ett projekt för morgondagen, för ger jag mig på det idag lär jag ramla och bryta nacken. Verkligen inte min dag.
Allt jag vill ha är en stor fet gås eller diverse piller och en BIB-rödvin eller öl. Det skulle bli så mycket bättre. Men med min tur kommer han väl hem utan öl och toktjackad. Eller så säger han att han ska hem i flera timmar så jag håller mig vaken för att sen inte göra det.
Ain't life grand!
Välkommen
Jag tänkte att det kanske kan vara bra att bara dra en snabb historia om det gamla och sen fortsätta med det nya, lika oväsentligt det.
Det största influenserna i min blogg kommer vara droger, alkohol, kärlek och relationer då det är de huvudsakliga i mitt liv. Åtminstone det stormigaste. Jag kommer hålla mig anonym, men hoppas på läsare och kommentarer ändå. Men det egentliga är väl att få ut allt som bubblar på insidan.
Jag tvingades uppleva saker i barndomen som ofta får folk att reagera, men jag själv hade aldrig valt en annan uppväxt. Jag var alltid älskad av min familj som är världens bästa. Det faktum att min pappa satt på kåken under många år är inget jag störs av idag, men aningens mer då. Jag hatade droger fram tills att jag va ca 18 år, det var det värsta som fanns. Jag bytte dock uppfattning hastigt efter att min första kärlek var otrogen och vände upp och ner på allt jag trodde på och alla mina vänner helt plötsligt berättade att de rökt på ett längre tag. Jag kände mig sviken inte bara av pojkvännen utan även av vännerna.
Det var då det började, sveken, drogerna.
Jag testade jag med och det resulterade i att jag nu testat i princip allt man kan tänka sig inom droger och under en period var jag ständigt påtänd i ca 1 år. Allt detta utan att folk omkring förstod att jag ens höll på.
Det var nånstans där oskyldigheten försvann men som ibland gör sig påmind. Jag har alltid varit en "tuff" tjej på utsidan, som klarar allt, men jag vill alltid tro det bästa om folk. Jag ser ofta det som inte andra ser, mer än ofta får jag då höra att jag är blåögd, att jag inte inser att folk inte alltid vill väl.
Men jag vill alltid väl och gör alltid allt för de jag bryr mig om. Jag kan bara inte förstå hur man kan vilja någon illa som vill väl.
Just nu träffar jag en kille, eller ja han bor väl hos mig, han är inte min pojkvän, även om det kanske är det jag skulle vilja. Men det skulle aldrig fungera för, ja inte beror det på mig i alla fall. Jag gör allt för honom. (Han har behandlat mig illa många gånger och är därför lite som en hemlighet, min familj vet inte att jag träffar honom fortfarande, inte heller mina vänner, eftersom de då skulle bli ett jävla liv)
Som nu sitter jag här hemma igen med hans hund medans han skulle iväg och hämta en grej och kolla på en bil med en vän, samt köpa hem alkohol och inte komma hem försent.
Klockan är nu snart 2 på natten och han har meddelat att han inte kan få skjuts hem nu då chauffören druckit. Detta till trots att jag påminde om sista tåget över en timme innan det skulle gå. Det är självklart inte första gången, bortförklaringarna är många, och det är nog det återkommande till alla mina relationer. Bristen på ärlighet från den andras håll.
Men jag antar att jag skulle kunna betraktas som oärlig då jag heller inte berättar att jag blir ledsen osv utan jag gör som alltid, trycker vant ner känslorna, tar ett djupt andetag och ler. Det gör inget. Fortsätter sen min happy go lucky karaktär.
Skulle min familj och mina många vänner beskriva mig skulle de nog alla säga att jag är en ständigt glad och sprallig tjej och det är jag, med dom. Alltid. Men dom har inte sett mig med kartor med diverse mediciner, bag in box och ett mörkt rum. Det får dom inte.
För ca ett år sedan kom ilskan bubblandes, aldrig känt så förut. Jag har aldrig förut velat ha sönder saker, göra illa folk, men nånting hände i mig och och ilskan kan bli så överväldigande. Det är som om alla tårar jag tryckt undan alla år vill explodera och demolera. Istället stänger jag in mig, då slipper omvärlden ta del av detta.
Men ovannämnda person är den som gör mig mest ledsen och arg men samtidigt den enda som får mig att vilja le på riktigt. Det är där i mitt dilemma ligger.
Där tog det helt slut för tillfället. Jag får återkomma helt enkelt.
Detta är lite utav en prolog, om detta hade varit en bok dvs. Så nästa gång kommer jag dyka rakt in i de färska händelserna, för det är väl ändå det en blogg är till för.
På återseende!
Det största influenserna i min blogg kommer vara droger, alkohol, kärlek och relationer då det är de huvudsakliga i mitt liv. Åtminstone det stormigaste. Jag kommer hålla mig anonym, men hoppas på läsare och kommentarer ändå. Men det egentliga är väl att få ut allt som bubblar på insidan.
Jag tvingades uppleva saker i barndomen som ofta får folk att reagera, men jag själv hade aldrig valt en annan uppväxt. Jag var alltid älskad av min familj som är världens bästa. Det faktum att min pappa satt på kåken under många år är inget jag störs av idag, men aningens mer då. Jag hatade droger fram tills att jag va ca 18 år, det var det värsta som fanns. Jag bytte dock uppfattning hastigt efter att min första kärlek var otrogen och vände upp och ner på allt jag trodde på och alla mina vänner helt plötsligt berättade att de rökt på ett längre tag. Jag kände mig sviken inte bara av pojkvännen utan även av vännerna.
Det var då det började, sveken, drogerna.
Jag testade jag med och det resulterade i att jag nu testat i princip allt man kan tänka sig inom droger och under en period var jag ständigt påtänd i ca 1 år. Allt detta utan att folk omkring förstod att jag ens höll på.
Det var nånstans där oskyldigheten försvann men som ibland gör sig påmind. Jag har alltid varit en "tuff" tjej på utsidan, som klarar allt, men jag vill alltid tro det bästa om folk. Jag ser ofta det som inte andra ser, mer än ofta får jag då höra att jag är blåögd, att jag inte inser att folk inte alltid vill väl.
Men jag vill alltid väl och gör alltid allt för de jag bryr mig om. Jag kan bara inte förstå hur man kan vilja någon illa som vill väl.
Just nu träffar jag en kille, eller ja han bor väl hos mig, han är inte min pojkvän, även om det kanske är det jag skulle vilja. Men det skulle aldrig fungera för, ja inte beror det på mig i alla fall. Jag gör allt för honom. (Han har behandlat mig illa många gånger och är därför lite som en hemlighet, min familj vet inte att jag träffar honom fortfarande, inte heller mina vänner, eftersom de då skulle bli ett jävla liv)
Som nu sitter jag här hemma igen med hans hund medans han skulle iväg och hämta en grej och kolla på en bil med en vän, samt köpa hem alkohol och inte komma hem försent.
Klockan är nu snart 2 på natten och han har meddelat att han inte kan få skjuts hem nu då chauffören druckit. Detta till trots att jag påminde om sista tåget över en timme innan det skulle gå. Det är självklart inte första gången, bortförklaringarna är många, och det är nog det återkommande till alla mina relationer. Bristen på ärlighet från den andras håll.
Men jag antar att jag skulle kunna betraktas som oärlig då jag heller inte berättar att jag blir ledsen osv utan jag gör som alltid, trycker vant ner känslorna, tar ett djupt andetag och ler. Det gör inget. Fortsätter sen min happy go lucky karaktär.
Skulle min familj och mina många vänner beskriva mig skulle de nog alla säga att jag är en ständigt glad och sprallig tjej och det är jag, med dom. Alltid. Men dom har inte sett mig med kartor med diverse mediciner, bag in box och ett mörkt rum. Det får dom inte.
För ca ett år sedan kom ilskan bubblandes, aldrig känt så förut. Jag har aldrig förut velat ha sönder saker, göra illa folk, men nånting hände i mig och och ilskan kan bli så överväldigande. Det är som om alla tårar jag tryckt undan alla år vill explodera och demolera. Istället stänger jag in mig, då slipper omvärlden ta del av detta.
Men ovannämnda person är den som gör mig mest ledsen och arg men samtidigt den enda som får mig att vilja le på riktigt. Det är där i mitt dilemma ligger.
Där tog det helt slut för tillfället. Jag får återkomma helt enkelt.
Detta är lite utav en prolog, om detta hade varit en bok dvs. Så nästa gång kommer jag dyka rakt in i de färska händelserna, för det är väl ändå det en blogg är till för.
På återseende!
